Deprimerande enkelt

Det som började med att jag fick en välförtjänt utskällning slutade med att jag skrev Deprimerande enkelt. 

Vid den här tidpunkten (2011) jobbade jag som konsult och misskötte mitt jobb eftersom jag saknade ork och initiativförmåga. Till slut skällde en kund ut mig för att jag försummat henne. Jag bad om ursäkt och avslutade med att säga att mitt beteende inte var personligt, jag klarade inte ens av att vattna krukväxter eller tömma brevlådan. I samma stund som jag sa det började hon skratta. 

"Då förstår jag! Du är deprimerad! Jag vet precis hur det känns."

Dagen efter satt jag hos en psykolog och när jag gick därifrån ringde jag min förläggare. Hon föreslog att jag skulle skriva en bok och vägen in och ut ur en depression, som stöd till andra som drabbas. 

För mig blev det startskottet på de studier i neurovetenskap som jag ägnar mig åt sedan dess, och för många läsare har boken blivit det stöd som min förläggare hoppades. Jag får långa brev där deprimerade personer beskriver hur de knappt kunnat andas under läsningen av lättnad över att någon äntligen har förstått dem.